Det går fort

Läste igenom mitt tidigare inlägg och tänkte....shit 25 kg. Ni måste ju tro att jag är värsta dunderklumpen, men så illa är det inte.

När jag säger vad jag väger till folk, så tror dem mig inte. Jag är den typen som har kraftig benstomme, nu skyller jag inte alls på det. Om vi leker med tanken att jag går ner till det lägre BMI skalan så skulle jag fortfarande se "stor" ut. Hm, det här var svårt att förklara. Vissa är netta och små medans andra är "grova" (fast smala). Ni förstår nog vad jag menar:).

Hur började min övervikt då?

Skrev in mig på viktväktarna när jag var 18 år och gick snabbt ner 16 kg och nådde målvikt. Jag gick aldrig kvar för att lära mig hur jag skulle fortsätta att äta, så under några år kom kg tillbaka sakta med säkert. Sen har det väl blivit lite tarftliga försök, men inga hållbara och genomtänkta.

Sen jag började plugget för 1.5 år sedan har det ökat upp ytterligare 10 kg. Träningen avtog och mest stillasittande plugg gjorde sitt.

Så nu är det dags att bli av med dem där överflödskilona....

Är det så här smal jag kommer bli, nja det var det där med benstommen va?!

Min dag

Min dag har varit toppen. Fertilitetscentrum har ringt, och vet ni vad -vi har fått klartecken att skjuta upp våra restrerande IVF försök. Vi får 18 månader på oss att genomföra de som är kvar from när vi bestämmer att vi vill starta upp med IVF nr 2.
Är inte det toppen?

Det är ju helt sjukt bra.

Min lunch

Då ska jag släppa bomben....en liten hemlis som jag tror många kämpar med. Enligt BMI lider jag av fetma, och det vill jag ju inte. Mitt mål är att bli normalviktig. Men för att bli det så måste jag gå ner 25 kg, och jag har nu bestämt att jag ska göra det. Jag upplever mig själv inte som tjock i den bemärkelse att jag har fetma, men på papret står det så och det är väl bara att lita på det.

Min motivation är på topp, och det känns hållbart. Har redan kommit en bit på vägen i form av 2 kg. Hur gör jag då? Äter frukost, mellis, lunch, mellis och middag. Använder mig av tallriksmodellen, reductil samt sunt förnuft och en jäkla anamma.

Mina skolböcker denna kurs.....det är inte nådigt.

Räknade idag ihop och gjorde en översikt vad och hur mycket jag måste läsa denna kurs varje dag. Det är helt sjukt mycket enligt min åsikt. Det blev lite mycket så istället för att bita tag i en bok så gick jag och la mig för att sova......och det är ju jättebra........not!

Mina 29 ägg.....

Jag funderar och funderar, men kommer inte fram till något vettigt. Behöver bara skriva av mig lite, så det här blogginlägget kan bli lite av blaj, blaj, blaj.......

Var riktigt nervös i morse när vi skulle åka till kliniken för ett ultraljud. När jag är nervös så pratar jag väldigt ivrigt och har adrenalin i hela kroppen. Likaså imorse, jag pratade, pratade och pratade. Eftersom jag har haft känningar i vänstra äggstock så fantiserade jag om att jag var säker på att det var en stor cysta, som jag haft vid något av mina IVF för några år sedan. Om det inte var det så var jag säker på att det är en havsdjur med många långa tentaklar till ben (kommer inte ihåg vad den heter).

När vi var där var jag tvungen att springa på toan, av all nervositet. Vi fick träffa en läkare vi aldrig träffat tidigare. Men hon var rar, pigg och glad. Hon frågade hur jag mådde, och jag sken upp och sa bra. Var väldigt trött och "nere" under sprayperioden, men nu helt okej. Vågade inte nämna att jag haft känningar i vänster äggstock (för jag var livrädd vad som döljde sig i den), jag vågade inte heller säga att jag har mått lite illa i tre dagar....för då tror hon att jag bar inbillar mig.

Vi fick gå in i ett undersökningsrum. Datan strulade, så under tiden pratade vi om ditt och datt. Kände mig avslappnad i gynstolen, känns som man bott i sådana under så många år tidigare:)

Hon förde in staven "där nere" medan jag höll andan, var så övertygad och säker om att det fanns allt utom några ägg i mina äggstockar. Även ifall maken glatt har sagt, att det är ingen fara, du har ju haft många ägg tidigare (11-14) så var jag övertygad att där skulle finnas aliens.

På tv skärmen uppenbarades bara massa mörka runda fläckar.....oh hjälp, nu blev jag helt övertygad om att jag skulle ägglossa när som helst. Vi kommer inte att hinna befrukta äggen. Men läkaren lugnade mig och sa att det var väldigt många, och de hade bra storlek. Och lite lugn blev jag.

En total lycka spred sig över mig, hon hittade 14 ägg på höger sida och 15 ägg på vänster sida. De största var 12-14mm. Hon ville få tänka lite när nästa UL skulle bli, hon var orolig för att jag skulle bli överstimulerad, för jag skulle bli jättesjuk. Okej, tänkte jag. Det löser sig säkert. För att kontrollera mina värden fick jag lämna blodprov....jag som h-tar sprutor.

På väg till sjuksköterskan som skulle ta blodprovet, sa jag till läkaren att det var väl säkert många små också som inte kommer att utvecklas eller kunna användas......nja, sa hon det var inte så många som var små......hjälp......överstimulering, feber, magsmärtor.......och min tenta......f-n. Okej nu var jag helt övertygad om att jag kommer bli överstimulerad till max. Kommer inte fixa att plugga inför tentan, och så kommer jag att köra på tentan........

I bilen släpptes alla farhågor för ett tag....men kom snabbt tillbaka. Började tänka på vad vi har gott igenom för några år sedan.

Vår historia genom en kort "presentation":

Efter 1 år barnlöshet fick vi påbörja fertilitetsutredning. Vi kom snabbt fram i kön pga vi skulle göra en IVF PGD, vilket innebär att man går in i de befruktade äggen för att se vilket som är friskt som man kan föra in (pga min man är bärande av robertronsk translokation, min man är helt normal coh frisk men vi kan få väldigt skadade barn).

Vi genomgick tre IVF, jag producerade 11-14 ägg. De flesta slutade att dela sig, och vid varje tillfälle var det typ 3 befruktade ägg kvar, men de alla var bärande av "translokationen" så vi fick inte tillbaka något ägg alls.

För två år sedan fick min man testikelcancer. Vilket gör att han nu har något färre spermier än förut. Men de har ökat från 14 000 (år 2007) till 27 000 simmare (för några veckor sedan), men fortfarande är det 50% av dem som inte är okej.

Så till nutiden:

Med detta i bagaget så är jag orolig trots mina 29 ägg, som av erfarenhet brukar bli färre efter äggplock att vi inte kommer att få ett enda befruktat ägg. Min man är övertygad och lugn att det kommer visst att finnas ägg att få tillbaka.

Jag har beslutat och bestämt mig för att inte bli manisk och bitter av vår IVF behandling. Att tänka positiva tankar, och mysa av livet så som det är idag. Vägrar hamna i dem klor man så lätt hamnar i när man får misslyckande på varandra. Vi gör vad vi kan, vi går på akupunktur......(hm, undrar om det är det som gör att jag har produceras så många äggblåsor......hm.....måste fråga akupunktören) och försöker leva det liv vi har idag som egenligen inte är så dumt.

Det har fungerat att vara positiv och avslappnad till idag, det blev så verkligt att vi verkligen är igång nu, en liten flashback från tidigare misslyckade gångerna. Jag har gett mig tillåtelse att idag vara lite orolig. Men imorgon är jag på bettet igen, har övertalat mig själv att gå igenom dessa IVF med så mycket glädje som möjligt. Måste fokusera för jag måste verkligen komma igång med pluggandet....eftersom jag är övertygad om att överstimulering lurar runt hörnet....:)

Ha en bra kväll. Själv ska jag gosa med skruttan, tappa upp ett hett bad, och sen krypa ner i vår
nybäddade säng......Ses imorgon!


Kort från vårt sovrum, tillsammans med vår skrutta och vår lilla buskatt...

Vår bakgrund (spraydag 9)

Jag tänkte skriva lite om min och min mans historia, och vår väg till att försöka få ett hett efterlängtat barn.


Vi träffades augusti 1998, det kändes så rätt och efter 1 år hade vi både köpt lägenhet och skaffat en liten hund, en Jack Russel som fick namnet Idefix. Vi ville också skaffa barn, men det var svårare än vi trott. Efter 1 års försök påbörjades en fertilitetsutredning, vi fick förtur då min man har ett ”kromosomfel”, vilket gjorde att vi skulle genomgå IVF PDG. Vilket innebär att man går in i det befruktade äggen för att se om de är ”friska”. Maken är helt frisk och normal, men hans balanserade kromosomer (13:e och 14:e) kan göra att vi antingen har lättare att få missfall eller kan föda ett ”sjukt” barn.


Efter 1 år och 10 månader blev vi gravida spontant som i v. 7 slutade i ett missfall, strax efter var vi igång med IVF karusellen. Tre IVF PGD gjordes från december 2001- augusti 2002, jag fick 11-14 ägg vid varje tillfälle, men inget att de befruktade äggen var friska. Under IVF försöken, blev vi gravida spontant som tyvärr också slutade i missfall.


Efter ca 1 år bestämde vi oss för att ställa oss i kö för donatorinsemination. I september 2003, under väntetiden gjorde vi ett privatförsök i Danmark. 14 dagar senare kom mensen. I början av februari 2004 fick vi veta att vi var gravida, helt spontant på ”egen väg”. Den 3 oktober 2004 föddes en välskapt litet flickebarn, 48 cm lång, och 3850g.


Sedan dess har vi hunnit med att köpa ett hus som renoverades och såldes, och nu bor vi i ett nytt hus nära havet. Vi blev tyvärr tvungna att ta bort vår idefix pga sjukdom.


För två år sedan, sommaren 2007 fick min man veta att han hade testikelcancer. Han fick genomgå både operation och cellgiftsbehandling. När han blev ”frisk” så brakade jag, blev sjukskriven 1 år pga utmattningsdepression med både antidepressiv medicin, lugnande, sjukgymnastik och terapi. Allt under mina 28 år kom ikapp mig. Så det vara bara att ge upp och haja läget. Efter min mans cancerperiod så fick vi komma till en specialistläkare. Vi fick till svar att vi kan inte få flera barn på naturlig väg. Anledningen är att efter diagnosen att det inte finns tillräckligt med simmare kvar.


Vår familj består just nu av en katt och vår 4.5 årig dotter, bor i nytt hus i nytt område med jättebra och härliga grannar. Jag har sedan en tid börjat plugga på högskola, maken böt jobb som han älskar jättemycket. För 1.5 månad sedan blev vi gravida på spontan väg, trots läkarens ”dom”. Men i v.5 fick vi missfall, det fick oss att inse vad vi längtar efter ett till barn. Och en längtan till att kunna ge skruttan ett syskon.


Så nu har vi betalat 3-pack på en privatklinik, och hur det går får vi se med resans gång. Vi är väl medvetna att det här kan gå åt pipsvängen, med tanke på den historik vi har. Men vi kommer inte att ge upp i första taget.



Vårt mirakel