Vaknade av en mardröm, den handlade om att jag inte kunde få ut mer Gonal F sprutor. Och det var ingen som förstod mig bakom kassadisken. Helt plötsligt dyker min svägerksa upp och ska hjälpa mig. Sedan måste jag vaknat.
Hade rejält ont i magen igår efter varit på ultaljudet, hon måste rört om en del därinne. Och nu är jag bara svullen, maken ville "mysa" imorse men jag är absolut inte på topp. Och jag har ingen större lust med att gå och ha ont i magen en hel dag till.
Hade rejält ont i magen igår efter varit på ultaljudet, hon måste rört om en del därinne. Och nu är jag bara svullen, maken ville "mysa" imorse men jag är absolut inte på topp. Och jag har ingen större lust med att gå och ha ont i magen en hel dag till.
Igår surfade jag runt rätt mycket på olika "IVF bloggar", och jag märker ju det att ju mer jag gör det desto mer tänker jag och "lever jag" i IVFàndet. Så jag ska hålla ner min bloggtid lite, så jag kan leva i en harmoni med IVF. Som jag skrev igår i mitt inlägg är jag livrädd att hamna i det liv vi hade för några år sedan, där jag var helt besatt av barnlösheten.
Vi har ett barn sedan tidigare, som är 4.5 år. Jag tror det hjäpler mig massor, tiden liksom bara springer förbi. För dem här vardagssysslorna kan inte stanna upp bara för att vi genomgår IVF, lite så var det för mig tidigare. Det måste fortfarande stå mat på bordet 2-3 ggr/dagen, hämtning och lämning på dagis. Leka, utflykter etc.
Jag kan bli fruktansvärt ledsen över de som säger att du har ju skruttan, var glad för henne. Ni behöver väl inga fler barn. Speciellt är svärföräldrarna duktiga på dessa fraser. Och jag vill bara klå upp dem, försöka få dem att förstå vår längtan till ett syskon. Jag vill så gärna uppleva en graviditet igen.
Som en del kanske redan vet så fick jag någon mild längre förlossningsdepression som jag inte förstått förrän på senare år. Det känns som jag aldrig varit gravid, jag verkligen förnekade graviditeten, och fick hämska foglossningar som jag sket i . När skruttan var ute efter 4 tim värkarbete så kände jag inget för skruttan, maken fick ta hand om henne på BB. Ville inte bli lämnad ensam med henne.
Vi är tre systrar och vi fick våra barn samtidigt inom 1 månads tid, jag såg hur de verkligen älskade sina småttingar. Men jag kände absolut ingenting, men det kunde man ju inte säga eller visa. Det är tur att maken fanns där för skruttan som gav det jag inte kunde. Det tog flera år innan jag tog henne till mig, och jag är så ledsen för det och hoppas att hon inte får några men som större. Nu skulle jag kunna mörda för hennes skull, och det är jag glad för att känslorna finns där.
Så jag skulle så gärna vilja uppleva en graviditet, förlossning, babytiden igen för att bara kunna vara närvarande och verkligen uppleva det.
Imorgon är det dags för ultraljud nummer två. Jag har fått gå ner från 150 IE till 112.5 IE, så jag inte blir överstimulerad. På söndag är det dags för mitt 8:e eller 9:e akupunkturbesök. Ser faktist lite fram emot det, trots min sprutskräck så är det himlans avslappnande.
Vi har ett barn sedan tidigare, som är 4.5 år. Jag tror det hjäpler mig massor, tiden liksom bara springer förbi. För dem här vardagssysslorna kan inte stanna upp bara för att vi genomgår IVF, lite så var det för mig tidigare. Det måste fortfarande stå mat på bordet 2-3 ggr/dagen, hämtning och lämning på dagis. Leka, utflykter etc.
Jag kan bli fruktansvärt ledsen över de som säger att du har ju skruttan, var glad för henne. Ni behöver väl inga fler barn. Speciellt är svärföräldrarna duktiga på dessa fraser. Och jag vill bara klå upp dem, försöka få dem att förstå vår längtan till ett syskon. Jag vill så gärna uppleva en graviditet igen.
Som en del kanske redan vet så fick jag någon mild längre förlossningsdepression som jag inte förstått förrän på senare år. Det känns som jag aldrig varit gravid, jag verkligen förnekade graviditeten, och fick hämska foglossningar som jag sket i . När skruttan var ute efter 4 tim värkarbete så kände jag inget för skruttan, maken fick ta hand om henne på BB. Ville inte bli lämnad ensam med henne.
Vi är tre systrar och vi fick våra barn samtidigt inom 1 månads tid, jag såg hur de verkligen älskade sina småttingar. Men jag kände absolut ingenting, men det kunde man ju inte säga eller visa. Det är tur att maken fanns där för skruttan som gav det jag inte kunde. Det tog flera år innan jag tog henne till mig, och jag är så ledsen för det och hoppas att hon inte får några men som större. Nu skulle jag kunna mörda för hennes skull, och det är jag glad för att känslorna finns där.
Så jag skulle så gärna vilja uppleva en graviditet, förlossning, babytiden igen för att bara kunna vara närvarande och verkligen uppleva det.
Imorgon är det dags för ultraljud nummer två. Jag har fått gå ner från 150 IE till 112.5 IE, så jag inte blir överstimulerad. På söndag är det dags för mitt 8:e eller 9:e akupunkturbesök. Ser faktist lite fram emot det, trots min sprutskräck så är det himlans avslappnande.
Bild ifrån vår veranda förra sensommaren, gud vad jag längtar att få se dessa färger igen.
Hej.
SvaraRaderaHar precis mailat dig =)
Jag blev rörd av att läsa ditt inlägg, och din dotter kanske inte märker av det eftersom hon var så liten då, och sen fick hon säkert en massa kärlek av sin pappa.
Jag håller alla mina tummar för att du ska få uppleva en gravidit till.
Kramar
Jenny
Ja, det var verkligen jätteskönt. Och det stämmer att vi ska köra igång efter sommaren. Så nu försöker vi lägga det "åt sidan" så gott det går så man hinner ladda batterierna ordentligt under sommaren.
SvaraRaderaJag ska ta å läsa igenom din blogg en dag också har ja tänkt, alltid kul att följa personer som är i mer eller mindre samma sits, ska bara hitta tiden.:)
Håller tummarna för er!
Kram Sara
Måste bara säga att vilket vackert foto!
SvaraRaderaFunderar också över att det kanske är svårare att ta till sig barnet efter att ha kämpat så, att man inte vågar låta sig glädjas- att man när bebisen kommer är så van vid att dämpa sina känslor för att skydda sig att det är svårt att glädjas över det man längtat efter högst av allt så länge. Vet du om man har större risk för förlossningsdepression vid IVF-graviditeter?
(Skrivet utifrån perspektivet att jag ska tillåta mig själv att försöka njuta av graviditeten och trotsa den ångest jag får när jag tänker som om jag faktiskt ska få barn- det är som att hjärnan gjort en felkoppling där om att de två gånger tidigare när jag gjort det så har det ryckts ifrån mig och alltså är det farligt att glädjas)
Lycka till hur som helst!