Verkligheten är ikapp....

Verkligheten kommer ikapp en, det går inte att undvika. Känner mig ledsen och frustrerad över att inte kunna bli gravid när man själv vill, och när man själv anser det passar bäst.

Det är många som är gravida, och jag kan inte hålla kvar min skyddsmur runtomkring mig. Alla träffar mig lika hårt i hjärtat, fast jag kämpar emot.

För 3-4 månader sedan fick vi missfall. Det visade sig att vår granne, min allra bästa vän sedan vi flyttade till vårt nya hus blev gravida samtidigt som oss....på alla hjärtans dag. Men det enda lilla problemet för mig är att de fortfarande är gravida. Det har gått i vågor med hur jag känner inför hennes växande mage, och just nu är det kämpigt. Det tog ett tag innan vi pratade "ut" om det som hade hänt. De var "rädda" och tassade på tå (de har också varit barnlösa tidigare i ca 4-5 år, och fick sin dotter via provrörsbefruktning och hon är nu 2.5 år). Vid ett tillfälle så pratade hon om att "egentligen kan du inte tycka illa om att vi är gravida eftersom vi också har haft svårt att få barn". Jag håller med, det borde vara så....men så är det inte, jag hade lust att ge henne en känga så hon flög och aldrig mer kom tillbaka. När vi träffas, så pratas det bara om barnet, och barnets rum, vad barnet ska heta etc....jag ler och nickar och vill bara därifrån. Jag undviker henne, jag försöker mötas men just nu är det j-vligt svårt.

Min svåger och hans nyblivna fru, tänker kasta p-piller karta, och bli gravida....så det är bara vänta på det "positiva" beskedet......*jippi*....not!!!!!

Det är så mycket mer som jag inte ens orkar skriva om.......

Men ni har säkert redan förstått att jag är ledsen för att vi inte kan få barn på naturlig väg, och "kostnadsfritt". Känns så jävla hopplöst och bittert. Jag mår riktigt dåligt just nu, och har väl egentligen gjort en längre tid. Och vi har väl "bestämt" och fått rådet av läkare och terapeut att det är ingen mening att försöka få ett barn just nu, för jag förmår ändå inte att ta hand om det för jag måste bli starkare själv.

Men när blir jag stärkare då??? Maken började prata om ett år, ett helt jävla år........och jag som vill få ett syskon NU. En del säger; ja, men ni har ju skruttan.....nöj er och gå vidare. Dessa snälla rara personer vet inte mer, för det är dem som har fått sina barn på beställning, det är de som inte kan stava till barnlöshet. Just nu i denna stund, vill jag förbanna dem alla.

Jag har alltid velat få många barn, minst 4 stycken. Maken ville ha 2 så vi kompromissa till 3. Men det blev inte som vi ville. Vi har ett, och vi önskar innerligt att få ett till, sen ger vi kanske upp. Jag är rädd att min familjebild aldrig kommer att bli komplett, och att jag kommer att sörja över det. Jag är bara så glad att vi började i tid, när jag var 20 år kastades p-pillrena, det är 9 år sedan och endast ett barn har "levererats". Det var inte så det skulle bli, det var inte mitt livsöde som jag hade planerat.........

Jag i v. 31 med skruttan........jag drömmer om en till graviditet.