Upp och ner

Jäklar vad mitt tillstånd växlar upp och ner. Igår var en riktigt, riktigt sk-t dag. Idag lite bättre. Så jag beslutade för att efter lämnat skruttan och maken vid dagis/jobb träna lite på gymmet, men som vanligt glömmer jag att de har stängt på onsdagar så det blev en timmes promenad längst Ringvägen där vi bor. En helt fantastiskt promenadsträcka vid havet.

Jag undrar om det är min terapi som sätter igång saker hos mig, för det kommer sådana känslor som jag aldrig upplevt tidigare. Idag ska jag och pappa iväg tillsammans, för vi ska grotta oss i hur min barndom har varit.

Fick precis ett telefonsamtal från min ena syster, hon försvarar pappa och jag förstår för när jag sitter där framför min terapeut så försvarar jag också pappa. Terapeuten menar att pappa inte har skyddat oss mot alkoholismen, skyddat oss från vår mor. Jag förstår vad hon menar, men vill inte min pappa något ont, för han en väldigt stark och betydelsefull person i mitt liv och har alltid varit det. Under samtalet så slår det mig att min syster har inte fått tagit den hårda smällen som jag, det var jag som försökte rädda familjen. I tonåren var det jag som sökte hjälp både i skolan och hos socialen. Det var jag som försökte hålla upp familjen, eftersom ingen annan gjorde det. Pappa var på resande fot 300 av 365 dagar och mina syskan stack tidigt.

Jag märker hur hon vill förstå, men hon lyckas inte. Hon slätar över barnlösheten och förstår inte hur jag kan må som jag gör.....men hon vill verkligen, hon försöker verkligen och det gillar jag skarpt.

Bilerna är lånade från en annan hemsida.