Hur tänker folk egentligen när de inte vågar tala om att de är med barn, för att de är rädda hur man ska reagera. Är dem rädda eller gör dem det av vänlighet? Tror dem att man ska böla ut sin smärta, eller får psyksammanbrott mitt framför ögonen på dem. Fakta ska ju ändå fram.
Hur ska man förklara för dem att vi är vilka mänskliga varelser som helst? Och inga man behöver tassa på tå inför, och vi (läs jag) vill inte behöva bli särbehandlade. Är vi ledsna över vår situation lär vi ändå inte gråta på deras axel, för det gör man i smyg sådär i sin ensamhet.
Hur ska man förklara för dem att vi är vilka mänskliga varelser som helst? Och inga man behöver tassa på tå inför, och vi (läs jag) vill inte behöva bli särbehandlade. Är vi ledsna över vår situation lär vi ändå inte gråta på deras axel, för det gör man i smyg sådär i sin ensamhet.
Bara en tanke så här på en torsdagskväll........
När det ändå är barntema på tapeten tänkte jag introdusera er i vår dotters rum....
När det ändå är barntema på tapeten tänkte jag introdusera er i vår dotters rum....
Så himla fint ni har det hemma hos er. Gillar barnvagnen skarpt, hade ni den till flickan när hon var liten?
SvaraRaderaDet är så jobbigt att folk inte tror att de törs berätta, då blir ju allt så mycket värre...
Kram på dig
Så mysigt barnrum!
SvaraRadera