Vecka 6+6

Min dotters mest underbara, ljuvliga små tossor....

Igår kväll på toan upptäckte jag något geleaktig flytning med brunt i, antar lite torkat blod.

Men jag är inte orolig än.

Jag mår så illa, jag är så yrlig, jag springar på toan jämt och vill bara sova och kräks emellanåt. Så än så länge är jag inte orolig. Men det kan vända, det vet jag, det kan vända idag, ikväll eller om någon vecka. Det är det som gör det så jävla skört alltihop, hela livet är så jävla skört.

Gråter för att jag älskar min familj så mycket, gråter när jag läser bloggar, gråter när jag mår för illa, gråter när jag vill sova men kan inte sova, gråter när mina nära anhöriga inte mår bra. Är ledsen hela tiden eller är jag deppig, jag kan inte avgöra.

Jag vill bara att moderkaksprovet ska vara över och förbi, vill veta hur det blir. Kommer vi att få behålla knodden eller vill den bort från oss. Jag tycker det är så ASjobbig. Vill bara gräva ner mig och titta upp om några månader när illamåendet är förbi och när livet är på topp igen.