Jag tänkte skriva lite om min och min mans historia, och vår väg till att försöka få ett hett efterlängtat barn.
Vi träffades augusti 1998, det kändes så rätt och efter 1 år hade vi både köpt lägenhet och skaffat en liten hund, en Jack Russel som fick namnet Idefix. Vi ville också skaffa barn, men det var svårare än vi trott. Efter 1 års försök påbörjades en fertilitetsutredning, vi fick förtur då min man har ett ”kromosomfel”, vilket gjorde att vi skulle genomgå IVF PDG. Vilket innebär att man går in i det befruktade äggen för att se om de är ”friska”. Maken är helt frisk och normal, men hans balanserade kromosomer (13:e och 14:e) kan göra att vi antingen har lättare att få missfall eller kan föda ett ”sjukt” barn.
Efter 1 år och 10 månader blev vi gravida spontant som i v. 7 slutade i ett missfall, strax efter var vi igång med IVF karusellen. Tre IVF PGD gjordes från december 2001- augusti 2002, jag fick 11-14 ägg vid varje tillfälle, men inget att de befruktade äggen var friska. Under IVF försöken, blev vi gravida spontant som tyvärr också slutade i missfall.
Efter ca 1 år bestämde vi oss för att ställa oss i kö för donatorinsemination. I september 2003, under väntetiden gjorde vi ett privatförsök i Danmark. 14 dagar senare kom mensen. I början av februari 2004 fick vi veta att vi var gravida, helt spontant på ”egen väg”. Den 3 oktober 2004 föddes en välskapt litet flickebarn, 48 cm lång, och 3850g.
Sedan dess har vi hunnit med att köpa ett hus som renoverades och såldes, och nu bor vi i ett nytt hus nära havet. Vi blev tyvärr tvungna att ta bort vår idefix pga sjukdom.
För två år sedan, sommaren 2007 fick min man veta att han hade testikelcancer. Han fick genomgå både operation och cellgiftsbehandling. När han blev ”frisk” så brakade jag, blev sjukskriven 1 år pga utmattningsdepression med både antidepressiv medicin, lugnande, sjukgymnastik och terapi. Allt under mina 28 år kom ikapp mig. Så det vara bara att ge upp och haja läget. Efter min mans cancerperiod så fick vi komma till en specialistläkare. Vi fick till svar att vi kan inte få flera barn på naturlig väg. Anledningen är att efter diagnosen att det inte finns tillräckligt med simmare kvar.
Vår familj består just nu av en katt och vår 4.5 årig dotter, bor i nytt hus i nytt område med jättebra och härliga grannar. Jag har sedan en tid börjat plugga på högskola, maken böt jobb som han älskar jättemycket. För 1.5 månad sedan blev vi gravida på spontan väg, trots läkarens ”dom”. Men i v.5 fick vi missfall, det fick oss att inse vad vi längtar efter ett till barn. Och en längtan till att kunna ge skruttan ett syskon.
Så nu har vi betalat 3-pack på en privatklinik, och hur det går får vi se med resans gång. Vi är väl medvetna att det här kan gå åt pipsvängen, med tanke på den historik vi har. Men vi kommer inte att ge upp i första taget.
Vårt mirakel
Vi träffades augusti 1998, det kändes så rätt och efter 1 år hade vi både köpt lägenhet och skaffat en liten hund, en Jack Russel som fick namnet Idefix. Vi ville också skaffa barn, men det var svårare än vi trott. Efter 1 års försök påbörjades en fertilitetsutredning, vi fick förtur då min man har ett ”kromosomfel”, vilket gjorde att vi skulle genomgå IVF PDG. Vilket innebär att man går in i det befruktade äggen för att se om de är ”friska”. Maken är helt frisk och normal, men hans balanserade kromosomer (13:e och 14:e) kan göra att vi antingen har lättare att få missfall eller kan föda ett ”sjukt” barn.
Efter 1 år och 10 månader blev vi gravida spontant som i v. 7 slutade i ett missfall, strax efter var vi igång med IVF karusellen. Tre IVF PGD gjordes från december 2001- augusti 2002, jag fick 11-14 ägg vid varje tillfälle, men inget att de befruktade äggen var friska. Under IVF försöken, blev vi gravida spontant som tyvärr också slutade i missfall.
Efter ca 1 år bestämde vi oss för att ställa oss i kö för donatorinsemination. I september 2003, under väntetiden gjorde vi ett privatförsök i Danmark. 14 dagar senare kom mensen. I början av februari 2004 fick vi veta att vi var gravida, helt spontant på ”egen väg”. Den 3 oktober 2004 föddes en välskapt litet flickebarn, 48 cm lång, och 3850g.
Sedan dess har vi hunnit med att köpa ett hus som renoverades och såldes, och nu bor vi i ett nytt hus nära havet. Vi blev tyvärr tvungna att ta bort vår idefix pga sjukdom.
För två år sedan, sommaren 2007 fick min man veta att han hade testikelcancer. Han fick genomgå både operation och cellgiftsbehandling. När han blev ”frisk” så brakade jag, blev sjukskriven 1 år pga utmattningsdepression med både antidepressiv medicin, lugnande, sjukgymnastik och terapi. Allt under mina 28 år kom ikapp mig. Så det vara bara att ge upp och haja läget. Efter min mans cancerperiod så fick vi komma till en specialistläkare. Vi fick till svar att vi kan inte få flera barn på naturlig väg. Anledningen är att efter diagnosen att det inte finns tillräckligt med simmare kvar.
Vår familj består just nu av en katt och vår 4.5 årig dotter, bor i nytt hus i nytt område med jättebra och härliga grannar. Jag har sedan en tid börjat plugga på högskola, maken böt jobb som han älskar jättemycket. För 1.5 månad sedan blev vi gravida på spontan väg, trots läkarens ”dom”. Men i v.5 fick vi missfall, det fick oss att inse vad vi längtar efter ett till barn. Och en längtan till att kunna ge skruttan ett syskon.
Så nu har vi betalat 3-pack på en privatklinik, och hur det går får vi se med resans gång. Vi är väl medvetna att det här kan gå åt pipsvängen, med tanke på den historik vi har. Men vi kommer inte att ge upp i första taget.
Vårt mirakel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar