Jag brister

Tänkte skriva av mig lite, för jag vill inte brista. I går födde min bästa vän sitt andra barn, en son, samtidigt skulle även vi fått ett litet barn, om vi inte fått det där missfallet för 9 månader sen. Istället ska jag idag till MVC för att få abortpiller, för pyret vill inte ut själv. Jag går fortfarande runt och mår illa, precis som när jag var gravid. Det är ett stort hån, som skrattar en rakt i ansiktet.

Jag går i psykoanalys, och damen jag pratar med säger att allt har sin mening, allt som sker har en orsak. Visst jag förstår, jag har hållt med för jag har också trott på det. Men inte nu, för jag kan verkligen inte förstå varför vi ska testas till gränsen. Som att inte 4 missfall, många års barnlöshet, cancer, depression, förlossningspsykos inte skulle räcka. Hur stark tror "det" att vi är? Jag förstår just nu verkligen inte logiken.

Några ord från mig bara......

Vår älskade dotter, som jag skulle kunna döda för....inget får någonsin hända henne. Det läskiga är att jag har ingen makt att styra det, har jag fått erfara. Jag kan varken styra och kontrollera mitt eller min dotters liv.....läskigt.