Livet går väl vidare....

Livet går väl vidare, inte just nu men någon gång. För det har det gjort tidigare för oss. Det blir deppiga inlägg just nu, för jag är deppig. Men jag är glad, jätteglad för det. För det är det jag vill, deppa rejält innan jag går vidare. Vid mitt förra missfall, för 9 månader sen så deppade jag inte utan gick vidare hur stark som helst (trodde jag), efter 4-5 veckor rasade jag och det var hemskt, var inte alls beredd.

Så ja, jag är på det sätt glad att jag deppar nu. Men det är ALDRIG roligt att deppa, för man är helt övertygad om att det inte kommer att gå över, man tror att det alltid ska vara såhär.

I tisdags var vi på MVC, för att få en ytterligare bekräftelse på att pyret verkligen var borta för oss. Även min söta MVC läkare tyckte att så var fallet, men var inte 100% så vi skickades vidare till ytterligare sjukhus, ett större sjukhus med en remiss i handen om vidare bedömning och ev. skrapning.

I onsdags efter vi lämnat skruttan på dagis åkte vi vidare och blev undersökta, det bekräftades att jag nu skulle befunnit mig i v. 10+1 men att pyret dött för oss i v. 6 + 3 (exakt samma dag som vårt första missfall). Så vi blev inskrivna på avd. 15, i väntan på en skrapning. Bytte om till sjuhuskläder och fick vänta på avdelningen i 10 tim innan det blev dags. Jag sövdes, vilket jag älskar och skrapades, efter 2 tim igen var jag uppe hos min älskade man som troget väntade på mig och fanns vid min sida varje sekund under hela dagen. Sen ville jag bara hem, hem till vår trygga vrå. Som tur var kunde farmor rycka in och hämta skruttan vår.

Under denna period har jag inte svarat i telefon, inte träffat folk. Och det är så jag vill ha det för jag deppar och tycker synd om mig själv. Jag laddar för nya krafter lite smått, men är inte redo ännu.

Har njutit och flytt in i denna tidning som är en av favoriterna.